Vet inte vad jag skulle ta mig till utan dig. Du gör mig hel.

Finns inte ord för hur tacksam jag är att jag har dig, for real.

Lite komiskt att våran vänskap började av att jag skrev till dig att du var lik min granne (?) och vi pratade lite efter det. Sen hittade jag dig på facebook nån månad efter, och la till dig. För skojs skull. Sen skrev du helt random till mig i facebookchatten på ett lov. Och efter ett tag så bestämde vi oss för att prata i skype istället. Du kom nära mig fort, jag lät dig in i mitt liv fort. Jag vet inte, men det kändes så rätt. Efter det samtalet pratade vi dygnet runt resten av lovet, och även massor efter det. Folk vi pratade med började säga att vi var lika, på sättet, på utseendet, på allt. Vi själva började inse att det faktiskt var så. Vi var så otroligt lika, och det var antagligen därför vi passar ihop så bra. För det gör vi. Det tog inte ens en månad innan jag faktiskt kunde säga till dig att jag älskar dig, och faktiskt mena det. För det gör jag, så otroligt mycket. Tiden har gått så fort och jag kan inte säga något annat att jag fortfarande hellre sitter inne vid datorn/med telefonen och pratar med dig än att göra något annat. Det gör ont i mig att du bor så långt bort. För när jag vet att du mår dåligt så är det som en kniv huggs i mitt hjärta, det finns inget värre. Jag vill inget hellre än att hålla om dig på riktigt, krama dig. Jag vet, ingen av oss mår så speciellt bra, men du och jag kommer klara oss. Tillsammans.

Finns inget som kan göra att jag lämnar din sida.

Jag älskar dig otroligt mycket Mathilda, min twin.

Lämna mig aldrig.