Förstöraren.

Jag förstörde verkligen allt. Fuckade ur, och fick alla andra i min omgivning att fucka ur.

Det var nog inte riktigt meningen, och jag förstod nog inte riktigt vad jag ställt till med förens senare.

Vaknar upp på morgonen av en mor som står i dörren, som inte sagt ett ord till dig på flera veckor,

hon kollar besvärat på mina armar, suckar och säger "Har hämtat ut din medicin nu. Glöm inte ta den"

Men hon kunde inte kolla på mig mer, och vände bort blicken, tvekade, men gick sen iväg.

Höjd dos. Igen.

Men allting är väl som vanligt.

Går i skolan, ibland. Skiter i den ibland när det blir för mycket, då när jag inte ens orkar resa mig ur sängen.

Har nästan inga betyg, önskar att jag faktiskt inte brydde mig.

Men dagarna går väl mer eller mindre ut på att försöka få det där lilla leendet ibland.

Och inte bryta ihop. Inte bryta ihop. Inte gråta. Inte gråta.

Men det blir bara svårare och svårare. Och jag klarar det inte mycket länge till.

Bråk med doktorn som vill lägga in mig, och pappa som lovat att inte svika mig och låta dom lägga in mig.

För jag trivs bättre här, i min säng, ensam, och förstörd, än vad jag skulle göra i någon hård äcklig jävla säng ensam omringad av massa doktorer och psykologer.

Men egentligen vill jag nog att någon ska hjälpa mig.

Ta tag i mig skaka om mig, och se igenom mig, se att allting faktiskt inte är så där jävla bra som jag säger.

Se igenom mitt friska jag. Se att jag faktiskt inte är okej.

Krama mig, och inte släppa mig.

Men jag vet inte.

Jag vet ingenting längre.

Går sönder..

Jag känner mig så maktlös som inte kan finnas hos dig, som inte kan göra annat än sitta flera mil ifrån dig och veta att du mår skit. Jag tänker på dig så ofta min vän och jag önskar att jag hade all tid i världen att spendera med dig och hjälpa dig ut ur den här mörka svackan. Att bara ta en promenad i tystnad, så som vi brukade göra. Gata ut och gata in i den by vi båda växt upp i. Men jag känner dig, jag känner till din styrka och jag vet att du kommer fixa det här. Du kommer hitta kraft inom dig som du inte visste fanns där, och när du väl finner den måste du ta den kraften till att tro på dig själv. Tro på att du kan, tro på att du orkar. Tro på att det finns något bättre bakom allt det här. Ta dig tid till att sätta dig på våran plats någon gång ibland, titta på stolpen och minns att det finns folk som älskar dig och som bryr sig om dig. Kom ihåg våra minnen och omvandla dom till styrka, för jag kommer alltid finnas tillgänglig när som du känner att du behöver någon att vända dig till. Tro på dig själv min fina, så som du alltid trott på mig.



Jag älskar dig.